Eftersom min släkt huvudsakligen kommer från Uppland och jag i mina anor har både rospiggar och valloner tycker jag det kan vara av intresse att läsa hur man i början av nittonhundratalet såg på upplänningar, valloner och rospiggar. Jag har även skrivit av förordet till boken då även detta har vissa poänger. Ett härligt tidstypiskt dokument.

Här nedan följer avskriften.

Folkskildringar från Sverige och öfriga länder i Europa.

Handbok vid geografiundervisningen i skolor och seminarier samt vid själfstudier

af

C.J. Gardell

lärare vid Göteborgs folksskolor

Förra delen

Sverige.

Utgivare C.E. Fritzes K. Hofbokhandel, Stockholm

Förord.

  Till grund för dessa små folkskildringar ligga några af numera aflidne seminarieadjunkten A.W. Larsson gjorda anteckningar, med hvilka han vid den åt seminarieeleverna meddelade undervisningen i geografi brukade komplettera den använda läroboken i ämnet. Kort före sin död, som inträffade den 28 juli 1902, öfverlämnade han dessa anteckningar till mig med uppmaning, att jag skulle genomse dem och, om jag så funne lämpligt, draga försorg om deras utgifvande i tryck.

  Härvid befanns det vara nödvändigt att göra väsentliga tillägg och mera åskådligt skildra flera af de upptagna landskapen och rikena med deras inbyggare samt att bringa en del äldre uppgifter i möjligast noggrann öfverensstämmelse med nyare förhållanden. För detta ändamål har utgifvaren anlitat en mängd in- och utländska arbeten och jämväl begagnat sig af sådana artiklar i tidskrifter och tidningar, hvilka synts vara skrifna med sakkunskap och noggrannhet. Äfven direkta bidrag, skriftliga och muntliga, ha blifvit använda.

  Efter sålunda verkställd omarbetning utgifvas nämnda anteckningar härmed under titeln »Folkskildringar från Sverige och öfriga länder i Europa». Då de vid skolorna använda geografiska läroböckerna antingen alltför ofullständigt eller i flera fall icke alls skildra folket i de olika länderna (här särskildt Europas), dess karakter, egendomliga bruk, sysselsättningar m.m., men detta är af ganska stor betydelse för en bildanden geografikunskap, torde arbetet kunna blifva till gagn dels för seminarieeleverna, därigenom att den kan gifva dem en allsidigare syn på många med geografien nära förbundna förhållanden, och dels för lärarne vid folkundervisningsanstalterna i allmänhet, som kunna ur arbetet framtaga ett och annat drag för att fullständiga eller belysa lärobokens innehåll. På grund af det allmänna intresse, som folkkunskapen är ägnad att framkalla, bör arbetet med fördel kunna läsas jämväl i andra än skolkretsar.

  Då utgifvaren ordagrannt upptagit stycken ur andras arbeten, har detta i regel angifvits medelst citationstecken och stundom med utsättande av författarens namn.

  Vid arbetets utgifning har lektor Is. Fehr stått mig bi med många goda råd, för hvilket jag härmed uttalar mitt vördsamma tack.

  Till Svenska Turistföreningen och Turisttrafikförbundet, hvilka benäget stått till tjänst med ett vackert och rikt illustrationsmaterial, stannar utgifvaren i största förbindelse.

  Göteborg i December 1905.

C. J Gardell.

Sid 100 – 106

UPPLAND

Uppland har i politiskt hänseende fordom varit det viktigaste landskapet i Sverige, ty dess inbyggare valde under nästan hela medeltidens förra tidehvarf (från 1060 till 1389) ensamt Sveriges konung. Mot slutet af denna tid deltogo väl ombud från de andra landskapen i valen, men dessa försiggingo dock alltfort i Uppland, på Mora äng nära Uppsala. Denna uppländningarnes rättighet att välja konung var en följd af att de för båda stammarna, svear och götar, gemensamma stora offren från urminnes tid firades i Uppsala, hvarigenom Upplands allmoge erhöll ett större anseende än folket i de öfriga landskapen.

I flera af de i vår historia förekommande inbördeskrigen hafva uppländingarne deltagit mera själfständigt. Härvid må först nämnas det uppror, som ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstierna 1457 anstiftade, och hvarigenom han tvang konung Karl Knutsson att fly ur riket. Blott sex år därefter, eller 1463, voro Upplandsbönderna å nyo på krigsstråten, i det de till ett antal af tre eller fyra tusen tågade ned till Stockholm och skrämde ärkebiskopen att på eget bevåg efterskänka den s. k. skeppsskatten, som konung Kristian pålagt dem för det ryska krigets skull. Väl hemkomna, tågade de ut igen för att befria ärkebiskopen, som Kristian nu hade insatt i fängelse. Denna resning kröntes dock ej med framgång, utan bönderna blefvo blodigt bestraffade. Slutligen må nämnas, att det var en väldig skara Upplandsbönder i det s. k. »korståget», som 1598 fördrefvo de till Roslagen anlända finska trupper, som ville hjälpa Sigismund gentemot den af folket högt uppburne hertig Karl.

På 1600-talet inflyttade till Sverige många valloner från Belgien. Åtskilliga slogo sig ner i Östergötland, men de flesta bosatte sig i Dannemora bergslag i Uppland. Det var på Louis de Geers och svenska regeringens uppmaning, som dessa valloner kommo hit till landet för att lära svenskarne ett bättre sätt för järntillverkningen. De och deras ättlingar hafva allt sedan denna tid utgjort hufvudstammen bland arbetarne på Upplands järnbruk, ehuru många sedermera hafva öfvergått till andra sysselsättningar. Till en början ville vallonerna gifta sig endast inbördes, men småningom hafva de uppgifvit denna sed och ingått äktenskap med svenskar. Där vallonerna förblifvit tämligen oblandade, kunna de i det yttre ganska lätt skiljas från den öfriga landtbefolkningen. Merendels äro de mörkletta med svart hår. I andligt hänseende äro de skarpsinniga och mycket läraktiga. Familjenamnen Bedoir, Boivie, Zamor m. fl., hvilka förekomma på flera ställen i mellersta Sverige, tillhöra personer med vallonsk härkomst.

Liksom andra landskap med skiftande natur har äfven Uppland en infödd befolkning med olika kynne på olika ställen. Slättbon från trakten närmast Uppsala är säflig, trög och tråkig: han är långsam i tankegång, tal och gärningar. I landskapets ytterkanter i norr, väster och öster, hvilka äro mera bergiga och skogiga är befolkningen mera liflig och hurtig. Inbyggarne i Roslagen, de s. k. »rospiggarne», äro utmärkta för kvickhet och godt lynne, hvadan det kända ordstävet torde vara missvisande: »Det knallar och går», sade den tålige rospiggen, då han stod med sin skuta på grund men hörde vågskvalpet mot sidorna.

Mellersta Upplands (Uppsala läns) befolking * kan i allmänhet sägas vara fredlig, allvarlig, idog, om ock något långsam, fasthållande vid det gamla och fäderneärfda. Men har den kommit till insikt om det nyas företräden, så tillägnar den sig detta nya med varsam klokhet. I det stora hela är denna befolkning nöjd med litet men i regel mån om detta lillas bevarande och förkofrande.

Lefnadssättet är enkelt. I afseende å lefnadsvanorna tager den besutna allmogen allt mera intryck af herremannaklassen. Synnerligen torde detta gälla om landskapets sydliga delar. Häraf följa visserligen en del nya behof, som understundom med svårighet låta förena sig med den ekonomiska ställningen, men detta förhållande medför dock en sträfvan efter t. ex. rymligare och sundare bostäder och snygghet och prydlighet i dessas omgifningar, som ej kan anses såsom annat än lofvärd. I norra delen av landskapet torde ännu mångenstädes köket i hvardagslag utgöra den gemensamma vistelseorten om dagen samt det gemensamma sofrummet om natten för familjens samtliga såväl manliga som kvinnliga medlemmar. Festliga samkväm, såsom bröllop, ha jämväl, särskildt hvad trakteringen med mat och dryck angår, börjat att på många orter antaga en annan prägel än fordom. Man framsätter för gästerna färre men bättre lagade rätter. Det förr vid dylika tillfällen ofta omåttliga förtärandet af spritdrycker förekommer i allmänhet ej mera. Det händer till och med nu, att rusdrycker alls ej bjudas gästerna.

Förhållandet mellan husbönder och tjänare är i allmänhet godt. I allmogehemmen betraktas tjänaren fortfarande såsom medlem af familjen. Dock har, väl hufvudsakligen på grund af tvingande ekonomiska förhållanden, den gamla patriarkaliska andan i mycket försvunnit samt husbonden och tjänaren alltför ofta kommit att stå gentemot hvarandra allenast såsom arbetsproducent och löngifvare. Af härigenom vållade obehag har i många fall åstadkommits en sträfvan hos de mindre jordbrukarne att så mycket som möjligt hjälpa sig fram med de krafter, som finnas att tillgå inom familjen. Föräldrar och barn, mellan hvilka förhållandet är mycket godt, sluta sig samman måhända mera än fordom.

I byggnadssättet tages allt mera hänsyn ej blott till ett mera praktiskt anordnande af husen till läge m. m. utan äfven till prydlighet och bekvämlighet. Äfven på mindre gårdar öfvergifves den gamla seden att sammanbygga en massa små, obekväma hus, och man uppför i stället ett mindre antal stora och rymliga byggnader, placerade antingen i vinkel eller så, att de bilda en öppen eller sluten fyrkant. Boningshusen uppföras ej obetydligt större än fordom. Ladugårdarna göras rymligare och uppföras ej sällan af sten med öfverbyggnad af trä. Det skogsförödande bruket att uppföra alla slags byggnader af timmer börjar alltmera öfvergifvas, i det logar m. m. uppföras af korsvirke och bräder.

Skärgårdsbefolkningen i Uppland bedrifver sjöfart i tämligen stor skala. Detta sker till största delen med mindre fartyg, s. k. Roslagsskutor, hvilka frakta hufvudsakligen ved och sand från kusttrakterna till hufvudstaden.

I skärgårdstrakterna är äfven fisket en viktig näring. Med not fångas stora mängder strömming, och med hommor eller ryssjor fiskas ål. Äfven jakten utöfvas här såsom näring, enär god tillgång finnes på sjöfågel och sälar, hvarigenom befolkningen beredes en afsevärd biinkomst.

Befolkningen i trakten af Enköping drifver en betydande trädgårdsskötsel. Alstren (pepparrot) m. m.) försäljas i stora mängder till Stockholm och andra grannstäder.

I Öster-Våla socken, som gränsar intill sjön Temnaren och tillhör Västmanlands län, sysselsätter sig befolkningen mycket med tillverkningen af stolar (»Vålastolar»). Ehuru denna binäring är tämligen gammal, blomstrar den ännu, hvilket torde få tillskrifvas införandet af moderna mönster samt det välgjorda arbetet och de billiga priserna. Stolarna afsättas i Stockholm och på många andra orter.

Hvad beträffar språket, som talas i östra Uppland eller det så kallade Roslagen, märkes, att när ett ord börjar med h framför vokal, bortkastas detta h, och när ett ord börjar med vokal, sätter rospiggen ett h framför. En resande frågade i trakten af Sigtuna sin skjutsgosse, hvad prästen i församlingen hette. Gossen svarade: »An äter halm», och menade: »Han heter Alm». Bekant är också att våra skämttidningars länge stående gyckel att kalla statsminister Boström »Ans hexellens», emedan han är godsägare i Roslagen. Samma språkegenhet lär återfinnas hos den obildade Londonbon (»cockney», öknamnet på honom) och utgöra ett kännetecken för låg obildad härkomst. Roslagsbons egendomliga sätt att behandla h synes emellertid nu vara på väg att försvinna, beroende detta antagligen på den allt lifligare samfärdseln med befolkningen från andra trakter af landet.